Eurons historia

Den urpsrungliga iden om att ha en gemensam europeisk valuta har funnit sedan en lång tid tillbaka. Redan under året 1929 förespråkade den tyske kanslern Gustav Stresemann ett införande av en gemensam europeisk valuta eftersom att man ville arbeta mot den ökade ekonomiska splittringen som fanns i europa efter första världskriget.

Den tidigare latinska myntunionen mellan Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz hade några år tidigare upplösts helt och hållet. År 1969 vaknade iden om en gemensam valuta åter till liv efter att kommissionen lagt fram ett nytt initiativ som skulle förbättra den ekonomiska och monetära koordineringen mellan de olika medlemsländerna i den Europeiska gemenskapen. Förslaget följdes så småningom upp av det Europeiska rådet vid ett möte i Haag i december samma år.

Pierre Werner som på den tiden var premiärminister i Luxemburg fick till uppgift att försöka sammanställa ett förslag om hur man skulle kunna minska den rådande instabiliteten mellan de olika valutorna. Pierres slutgiltiga förslag blev att man skulle låsa de aktuella valutorna till varandra oåterkalleligen. Men i det här förslaget fanns det faktiskt ingen information en gemensam valuta.

I februari år 1986 började den europeiska enhetsakten att formalisera det politiska samarbetet inom hela den Europeiska gemenskapen. Detta genomfördes bland annat eftersom att en monetär politik blev en klar befogenhet för samarbetet.

När det Europeiska rådet hade ett sammanträffade i Hannover år 1988 började man med arbetet att skapa en ny monetär union. Både Frankrike och Italien förespråkade tillsammans med kommissionen en komplett valutaunion med en enda styrande centralbank. Margaret Thatcher som då var Storbritanniens premiärminister satte sig emot ett ovanstående förslag.

Det tidiga införandet

Genom det föredrag om den Europeiska unionen som började gälle den 1 november år 1993 lades grunden för själva införandet av en gemensam valuta mellan de olika medlemsländerna i den Europeiska unionen.

Både Danmark och Storbritannien fick redan då undantagsrätt från valutasamarbetet eftersom att de redan från början hade visat en stor tveksamhet till att delta från första början. Den 16 december 1995 valde man ut namnet "euro" för den nya gemensamma valutan som skulle ersätta den dåvarande europeiska valutaenheten.

Införandet av den nya euron skulle göras i tre olika steg. Det första steget av dessa genomfördes den 1 juli 1990 när valutakontrollerna avskaffades helt och kapitalrörelserna släpptes helt fria.

Nästa steg genomfördes under januari 1994 i samband med bildandet av det Europeiska monetära institutet som också var en föregångare till den Europeiska centralbanken som den är idag.

Den 1 januari 1995 valde också Finland, Österrike och Sverige att ansluta sig till unionen och förband sig också därigenom att delta i valutasamarbetet så snart alla de rättsliga och ekonomiska kraven var uppfyllda.

Fullföljandet av införandet

Redan den 1 juni 1997 antog det Europeiska rådet den nya stabilitets- och tillväxtpakten. Syftet med denna pakt var att garantera en ordentlig budgetdisciplin och en finansiell stabilitet i hela euroområdet. År 1998 den 3 maj beslutade det Europeiska rådet vid ett möte i Bryssel till slut vilka länder som skulle få delta i eurosamarbetet till en början.

Av alla unionens dåvarande medlemsländer var det faktiskt bara Grekland och Sverige som inte uppfyllde de ekonomiska kraven som ställdes för ett godkänt medlemskap. Därför beslutade ocksåd et Europeiska rådet att både Grekland och Sverige skulle nekas inträde i det nya samarbetet. Det som var skillnaden mellan Grekland och Sverige var dock att Sverige hade misslyckats med att uppfylla de tidigare nämnda konvergenskriterierna med avsikt för att vi då ville vänta med att införa den nya valutan.

Den Europeiska centralbanken som den är idag inrättades under 1998 och ersatte då det Europeiska monetära institutet. Den 1 januari 1999 införde man slutligen euron i elektronisk form i elva av unionens medlemsländer. De länder som då införde den elektroniska euron var Belgien, Finland, Frankrike, Italien., Irland, Nederländerna, Luxemburg, Spanien, Portugal, Österrike och Tyskland.

Den senare utvecklingen

Den 19 juni år 2000 beslutade man i det Europeiska rådet att Grekland nu uppfyllde konvergenskriterierna och att landet skulle få bli en del av euroområdet från den 1 januari nästkommande år. Under samma dag beslutade man också om den oåterkalleliga omräkningskursen.

Den 1 januari 2002 började man införa eurosedlar och mynt i takt med att de tidigare nationella valutorna togs ur bruk.

Den 1 maj 2004 anslöt sig också tio nya medlemsländer till EU och den 1 januari 2007 ökade antalet med ytterliggare två. Sloveninen blev det allra första av de nya medlemsländerna att införa euron som sin nya officiella valuta.

Till följd av den omfattande finanskrisen 2008 till 2009 och den senare skuldkrisen mellan 2010-2011 beslutade man i det Europeiska rådet att genomföra flera olika åtgärder för att försöka stärka den finansiella stabiliteten i den ekonomiska och monetära unionen. Under våren 2010 gav man Grekland ett nödlån från den övriga delen av euroområdet och under hösten 2010 fick också Irland ett liknande lån. Detta har lett till att ett helt nytt system för finansiell tillsyn infördes den 1 januari 2011.

Efter detta beslutade också det europeiska rådet att man skulle skärpa ländernas efterlevnad av stabilitets- och tillväxtpakten.